Adventsstjärnan har sitt ursprung i seden att gå
med stjärnan. Efter en lysande stjärna tågade
ett utklätt stjärngossefölje från hem
till hem för att framföra sång och skådespel
om hur Betlehemsstjärnan förutspår Jesu födelse.
Föreställningen belönades med mat och dryck
som sparades till en fest vid ett senare tillfälle. Seden
är känd i Sverige sedan 1600-talet och har sitt
ursprung i medeltida kyrkospel som framfördes i mellaneuropa.
Dessa så kallade stjärnspel eller trettondagsspel
dramatiserade händelserna vid Jesu födelse.
Upptåg på olika dagar och på olika sätt
På vissa håll i Sverige kom stjärngossarna
eller Staffanssångarna på annandag jul och på
andra håll var det under trettonhelgen de dök upp.
I städerna var det latinskolornas elever, djäknarna,
som på detta sätt tiggde ihop till sin försörjning
under jullovet. På landsbygden var det byns ungdomar
som genom stjärnupptågen samlade ihop mat och dryck
till ett gemensamt kalas.
Stjärngossarnas mottagande skiftade från att de
var högst välkomna, och att det var en heder att
få motta ett besök av dem, till att det upplevdes
som skrämmande eller anstötligt. Hade dom inte kommit
och sjungit på annandagen, så var det ingen jul,
uttryckte sig en gubbe i Veckholm, Uppland, född 1853.
När stjärngossarna i Lilla Edet år 1897 uteblev
för första gången var saknaden stor: År
efter år genom tiderna hade julstjärnan snurrat
i gator och gränder, och de mörka, snöiga julkvällarna
hade genljudit av stjärngossarnas sång.
Själva framförandet kunde också variera mycket.
Ibland gick det ganska vilt till och upptågen förbjöds
vid ett flertal tillfällen. I Stockholm anklagades 1655
några skolynglingar för att: ... i förleden
julhelg lupit kring om staden med en stjärna och apats
med Kristi födelse och andra heliga verk.... 1721 utfärdades
i Stockholm ett förbud som löd: Den som understår
sig att hädanefter löpa omkring Gator och Gränder
med den så kallade Juhl-bocken, Stiernan och andra fåfängligheter,
den skal genast fasttagas och med behörig näpst
blifva ansedd.
De tre vise männen och Herodes
I stjärntågen ingick ett varierat antal utklädda
personer. De tre vise männen var centralgestalter iförda
sockertoppsformade strutar och vita skjortor. En nedsotad
och ruskig Herodes med sina knektar hörde till, liksom
en julbock som stångades och gjorde våldsamma
utfall om han var missnöjd med belöningen. Insamlingen
sköttes av Judas med pungen som samlade in gåvorna
i form av mat, dryck och pengar. Även Herodes stalldräng
Staffan kunde deltaga i upptåget.
Berättelsen som spelas upp handlar om de tre vise männen
från österns länder, som av Betlehemsstjärnan
lockades till Jesusbarnets krubba för att frambära
guld, rökelse och myrra. Legendbildningen kring de vise
männen har gett dem namnen Kaspar, Melchior och Baltasar
samt att de representerade vardera en av världsdelarna;
Europa, Afrika och Asien. Kaspar brukar föreställa
Afrika och ha sotsvärtat ansikte.
Herodes stalldräng Staffan var den som, enligt legenden,
först ser Betlehemsstjärnan och spår att den
visar att en större och mäktigare härskare
än Herodes är född. Herodes svarar att det
är lika omöjligt som att den stekta tuppen ska gala.
Då reser sig tuppen på fatet och galer - och som
tack för den ovälkomna spådomen låter
Herodes stena sin stalldräng. Därefter befaller
Herodes att alla gossebarn i Betlehem som är två
år och därunder ska dödas. Detta i hopp om
att därigenom bli av med en konkurrent om kungatronen.
Jesusbarnet räddas genom flykten till Egypten.
Julbocken och julbocksupptåg
Julbockens roll i sammanhanget är något mer diffus.
Julbocksupptågen är en tradition med rötter
i medeltida Nikolausspel och möjligen även i förhistoriska
riter. I katolska länder brukade en figur utklädd
till S:t Nikolaus komma den 6 december med belöningar till
de skolbarn som varit flitiga. Han brukade åtföljas
av en djävulsfigur i bockgestalt som straffade de olydiga
barnen. Jul-
bocken har även varit julklappsutdelare och han var en
populär figur i de olika julupptågen där han
hade en framträdande roll.
Oftast var det julbocken eller Judas med pungen som i en
säck samlade in det som skänktes. Julbocken var
ibland försedd med en tratt mellan käkarna vari
brännvinet kunde hällas rakt ner i en kagge som
hängde runt halsen så att det kunde sparas till
ett senare tillfälle.
Seden lever vidare idag
Än idag lever seden att gå med stjärnan kvar
på vissa ställen i Sverige, till exempel i Stockholms
skärgård. Staffansvisan och Goder afton, goder
afton, båd herre och fru, vi önska eder alla en
fröjdefull jul... är gamla visor som sjungits i
stjärnupptågen.
Stjärnupptågens stora fantasifulla stjärnor
är ursprunget till dagens lysande adventsstjärnor
i våra fönster samt den lilla guldstjärna
på pinne som luciatågens stjärngossar bär.
Texten
hämtad från Nordiska Museet - Klicka här för
att gå dit
|